I överlag gillade jag sommarsäsongen 2014 mycket starkt; den gav en del bra titlar, och inte minst hade den mycket bra anime som fortsatte från våren. Denna lista kommer inkludera all anime jag såg under sommaren, inklusive serier ser som gick vidare från säsongen innan (de med kring 25 episoder med andra ord). De kommer listas utefter vad jag personligen tyckte om serien, och måste inte nödvändigtvis reflektera betygen. Den går från absolut bäst, till otvivelaktigt sämst. Alltså, det bästa först, och ju längre ner listan går, desto sämre anime tas upp.
Följande 16 serier har jag kollat på under sommaren och tills nu:
Akame ga Kill
Aldnoah Zero
Ao Haru Ride
Baby Steps
Barakamon
Captain Earth
Free! Eternal Summer
Gekkan Shoujo Nozaki-kun
Glasslip
JoJo's Bizarre Adventure: Stardust Crusaders
Kindaichi Shounen no Jikenbo Returns
Love Stage!!
Rail Wars!
Space Dandy säsong 2
Tokyo Ghoul
Zankyou no Terror
Rankning och tankar:
JoJo's Bizarre Adventure: Stardust Crusaders: Den andra säsongen av den senaste adaptionen av Jojo no Kimyouna Bouken, som är en av de största och mest influerande shounenmangorna någonsin gjorda. Denna säsong animerar det tredje arcet i mangan. Grejen med JoJo's, både i denna säsong och den föregående, är att den är så överdrivet shounen så det inte är sant, och det är det som är dess hook. Den är over-the-top och omöjlig att inte garva ut, men samtidigt vet den precis vad den är. Det blir inte galnare än så här. Den har vampyrer, nazister, England, übermanliga män med karisma och mäktiga krafter... Den är omöjlig att ta på allvar, den vill inte tas på allvar, och om man går in i den med den vetskapen, i väntan på en galen shounen, är denna helt perfekt.
Zanyou no Terror: Sant är att den tar några berättartekniska felsteg i andra halvan, och även i första, men dessa brister överskuggas till tungt övervägande del av den otroliga regin. Den har en helt egen stil, är mycket lyckas som thriller, och har vansinnigt läckert utförande. Den osar av karaktär, och har vad man skulle vilja kalla visuell briljans. Denna klockrenhet kan även höras i soundtracket, som är välkomponerat som få och passar perfekt för vad det vill åstadkomma. Den kom även med några av de bästa, mest välgjorda scenerna som har setts hela året. Högt rekommenderad.
Baby Steps: En serie om tennis, och inte hade den kunnat vara bättre på vad den gör. Intensiva matcher med mycket strategi, med undantag för en enda, och allmänt behagligt att titta på. De största klagomålet landar på den bristande animationen och budgeten, samt det repetitiva sountracket, men vad det gäller story och karaktärer håller den mycket väl som sportserie. Älskar även introt. Turligt nog har en andra säsong redan annonserats.
Space Dandy: En galen serie som en viss Dandy, som beskriva som en "dandy guy in space". Han reser universum över med sitt crew och sin pompadour på jakt efter sällsynta aliens. Serien är mer eller mindre episodisk, och varje avsnitt kommer med en ny story och ett nytt äventyr. I Space Dandy vet man aldrig vad som komma skall, och serien som helhet är grymt varierad. Den har även många populärkulturella referenser. Kort och gott: den är vrickad, random, och brutalt underhållande.
Free! Eternal Summer: Andra och sista säsongen. Det är Free. Det är manliga män som simmar och bygger sin vänskap i poolen. Fanservice för tjejer, och skrattretande som tusan för killar. Dessutom är animationen top-notch och storyn förvånansvärt innehållsrik. Se den.
Kindaichi Shounen no Jikenbo Returns: En deckarserie, både light-hearted och med en del allvarsamhet i den. Gillade den grymt mycket, men admittedly fanns det vissa fall vars lösningar var grymt långsökta. Men i vilket fall är serien riktigt underhållande och sevärd om man gillar mystery.
Barakamon: Komedi och slice-of-life. Avslappnande och mysig som tusan. Bör dock inte ses om man vill ha en tyngre story med mer substans, i så fall är denna helt fel satsning.
Ao Haru Ride: En romantisk shoujo som en romantisk shoujo ska vara. Den är tillräckligt kliché för att vara kännas bekant och hemtrevlig, samtidigt som den utforskar tillräckligt många nya områden för att ha ett egenvärde. Det stora problemet med den är bikaraktärerna och det faktum att självaste huvudkaraktärer är som en stöttande karaktär, men fortfarande sevärd om man gillar romantik/romantic shoujo.
Tokyo Ghoul: Oerhört löjlig och skrattretande censur, men de första och de sista avsnitten har riktigt välgjorda teman och konflikter, och mittpartiet briljerar vad det gäller actiondepartementet. En andra säsong har annonserats. Grymt bra intro. Värd att spana om man gillar gore, lite psychological och supernatural/action, men som sagt, var beredd på censorship from hell.
Love Stage!!: En yaohi, men betydligt bättre än var förväntningarna låg. Finns ett fåtal detaljer i den som är oerhört störande, men i helhet är serien underbar. Den lyckas tom. få mig, som normalt inte kollar på yaohi/boys' love, att vänta spänt för ett nytt avsnitt varje vecka, och det borde inte säga lite.
Aldnoah Zero: Otrolig musik och animation, bristande story och karaktärer. En till säsong har annonserats, frågan är bara om inte skadan redan är gjord. I vilket fall är den tillräckligt läckert producerad, och har tillräckligt undersköna actionscener för att stå relativt högt i säsongens uppradning.
Rail Wars: Så dålig att den blir bra. Var dock beredd på mycket, mycket fanservice, och allmän idioti, som man skulle kunna vänta sig om man blandande tåg, stereotypiska haremkaraktärer och tajta uniformer.
Gekkan Shoujo Nozaki-kun: En extrem komedi, Antingen garvar man asmycket, eller knappt något alls, och för mig blev det till övervägande del det sista. Fann den fortfarande underhållande, men inte alls så rolig som folks lovord hade fått mig att hoppas.
Akame ga Kill: Galet genomsnittlig med väldigt få saker som står ut. Dödandet av karaktärer fyller ingen riktig funktion, och även om actionscenerna i grund och botten är bra och välkoreograferade ( dock med undantag), görs dem ingen rättvisa av den medelmåttiga animationen och den låga visuella kvalitén. Det enda upphöjande värdet var för mig huvudantagonisten, och någon enstaka karaktär som man gillade väldigt mycket, men annars finns det verkligen inget. Jag skulle inte kalla den dålig, bara grymt överskattad och average.
Captain Earth: Det är en meccha. Punkt. Finns ingen annan hook i den överhuvudtaget. Om du går till denna för att du vill ha en meccha, rekommenderar jag dig att ta en annan.
Glasslip: En av de absolut sämsta serierna jag sett. Den hade fått 2/10 om det inte vore för ljudet och animationen. Undvik denna som pesten, det var längesedan jag såg något så mediokert. Detta är definitionen av pretentiöst. Den försöker verka så smart, men i själva verket är den fullständigt stendum. Till råga på det händer absolut ingenting, och karaktärerna är katastrofala. Den saknar helt poäng, och är en smärta att se igenom. Och när slutet väl kom, kände jag en omedelbar impuls att slita håret av mig.
Det var allt för mig denna gång. På återseende (förhoppningsvis).
söndag 19 oktober 2014
torsdag 3 april 2014
Ja, den bästa serien jag någon sett... GET OFF MY KEYBOARD!!!! - Danganronpa: the Animation animerecension
Ibland händer det att man ser en anime som förändrar ens liv, som alltid kommer finnas med en, som aldrig kommer kunna göra sig glömd. Det var så jag kände när jag hade sett klart Danganronpa... Det är sällan man ser en sådan... asdålig och misslyckad anime som kanske skulle kunna säljas som tortyr. Ja, vad detta betyder är att jag inte direkt gillade den särskilt mycket... DEN SÖG!!! Men men, jag kan ju inte bara vädra mitt hat utan att förklara det, så därför kommer jag kalla detta en recension och säga precis varför den var sämst. Så... dags att snacka skit! Eller ja, först har vi ju formaliteterna!
Danganronpa är en anime från 2013 av animationsstudion Lerche, och är 13 episoder lång. Och lustigt nog är dess hela namn Danganronpa: the Animation, då den är gjord av ett psp-spel, och varför dess namn är så lustigt återkommer jag till i animationsdelen... (hehe)
Storyn följer vår huvudkaraktär, som heter något som jag fullständigt glömt vad det var eftersom han var en så otroligt minnesvärd karaktär (Enligt wikipedia var det Naegi vilket låter ganska bekant), som ska börja på en skola som heter Hope's Peak Academy, som vaknar medvetslös i skolans gympasal tillsammans med andra elever som blivit accepterade, som alla för övrigt har accepterats för att de är super-duper-bra på något särskilt område. Och sen, i deras förvirring, kommer en snackande teddybjörn (jag skojar inte!) med fett störande röst (jag skojar verkligen inte) som säger att de är fast där, inte kan komma ut, och de hamnar givetvis i en form av förvånad panik. Och yeah, de är i ett så kallat överlevnadsspel; för att komma ut måste man döda en av de andra och komma undan med det. Processen efter att en person dödats börjar med en fin liten utredning, och sedan klassrättegången då de måste hitta den skyldige, och om de gör det kommer denne avrättas och de andra klarar sig, men blir givetvis kvar i skolan. Om de väljer fel blir de alla dödade och den skyldige släpps fri. (Kul jul) Så... vår ÄLSKADE (host) manlige (host host) huvudkaraktär lever där med sina klasskamrater, folk dör och han får visst en chans att unleasha sina utomordentliga skills i att sätta dit de ansvariga! (Som han egentligen inte borde ha considering att alla andra eleverna hade något som de var super-bra på och han bara var super-lucky, bokstavligt talat asså, han kom bara in för att han var "årets lyckost")
Och låt mig nu säga rätt ut vad jag tycker om handlingen: DEN SUGER!!!!! Allvarligt, den försöker bara sälja på sin genre och de andra kvalitéerna som den kanske kunde ha haft, som mordmysterier och gåtor, fuckar den upp fullständigt! Handlingen är ointressant, mordgåtorna hade kunnat varit bra om det inte vore för att vissa av fallen, särskilt det första, är alldeles för enkla så det bara blir pinsamt! Men fallen blir svårare, missförstå mig inte, men problemet då är att fallen ligger på en sådan nivå så att för att karaktärerna ska komma fram till något måste de antingen göra
1) Orealistiskt förhastade slutsatser som ingen människa normalt hade kommit fram till så enkelt; de vill helt enkelt för mycket
...eller...
2) En av karaktärerna gör ett alldeles puckat uttalande som gör det löjligt och nedsättande uppenbart att denne är skyldig, eller bara en ren idiot, vilket sedan följs av att huvudkaraktären ska få leka smartass och brista ut i ett "Sore wa Chigau yo!" (That's not right/You're wrong about that!)
... eller fucking både och!!!!!!
Och serien gör inte ens något annat än ett patetiskt och överspelat försök i första avsnittet att visa skräcken som följer att bli inspärrad på ett ställe för all framtid! Den här serien tror helt enkelt alldeles för mycket om sig själv rent storymässigt, samtidigt som den verkar tro för lite om oss tittare! Handlingen är ingen man dras in i!
Och nu till karaktärerna, vars namn jag inte minns eftersom de var så tråkiga, betydelselösa, platta och ointressanta, och som verkligen bara var där för att dödas i avrättningsscenerna! Men problemet med avrättningarna är att för att de faktiskt ska ge något till serien så måste man känna något för karaktärerna, vilket man inte gör eftersom att de i seriens korta längd inte blir något annat än irriterande och enformiga stereotyper, och det inkluderar inte dem som inte ens får någon roll överhuvudtaget i serien och som verkligen bara var där, fast man kanske inte ens märkte dem!
Karaktärerna verkar dessutom helt IQ-befriade då alla, förutom var magiske huvudkaraktär, kommer fram till helt idiotiska slutsatser som verkligen bara bidrar till att antingen få tittaren att vilja slå någon på grund av den enorma idiotin eller helt enkelt gör dem till sämre karaktärer!
Karaktärerna bygger bara på sina utseenden som är ganska unika, utan att ha vad man brukar begära av vilken serie som helst: roliga och intresseväckande personligheter som inte stör en till vansinne i hur dumma de är. Och teddybjörnen Monokuma är inte ens skrämmande eller rolig utan bara irriterande, och känns verkligen ytterligare som en skymf mot mig som tittare.
Och huvudkaraktären är den tråkigaste av de alla och jovisst, jag förstår att han i spelet skulle vara den som spelare blir och därför helst inte skulle ha så mycket färg, men detta är en anime och då är det inte mer än rätt att begära en huvudperson vars karaktär och personlighet är mer än "We're friends, why are we killing each other omg I'm gonna pee!" och "Sore wa fucking Chigau yo"! (Grrrrrrrrr!!!!!)
Och relationerna mellan karaktärerna suger också eftersom serien aldrig tar sig tid att gå in mer på förhållandena mellan dem, eller ger dem tid att interagera med varandra, vilket inte bara gör karaktärerna och deras samspel obefintligt samt tråkigt att kolla på, utan också bidrar till deras tomma skal.
Animationen i sin tur ser också skit ut, och jag skojar inte! Flera delar togs direkt från spelet som var till psp, och utöver att det ser skitfult ut så är det bara lågt att göra så för att slippa arbetet att animera det! For fuck's sake, mängden genvägar får en verkligen att vilja spy ibland.
Blodet är rosa, det är fucking rosa!!!!!
Karaktärsdesignerna ser förskräckliga ut, och fulheten i dem gör det verkligen tydligt att deras syfte i animen är att föra uppmärksamheten från deras stenlika personligheter! Så helt enkelt, det ser ut som stampad skit!
Skolmiljöerna är så tråkiga och ointressanta, vilket man i och för sig hade kunnat vänta sig av en skola, men jag börjar nästan misstänka att vår älskade animationsstudio mest såg de som en chans att komma undan från att lägga krut på miljöerna!
I övrigt finns det många fler fula element som är tagna från spelet! Det enda jag kan acceptera lite vad det gäller animationen är att de listar ledtrådarna och gör det lättare för tittaren att gå igenom bevismaterialet, men att de skulle göra det så plankat från spelet känns också det ganska fult gjort!
Ljudet kommer med helt okej musik som varken är bra eller dålig, och jag har ingenting att säga där. Sen... kommer voice-actingen som, även om den är välgjord, missförstå inte, ibland bara känns enormt stereotypisk för karaktären eller rakt igenom störande. I slutändan är ljudet nog seriens starka sida, vilket ändå inte är en särskilt stor bedrift med tanke på vilken nivå allt annat är.
Slutligen, rent personligen, var nog något av det jag störde mig mest på att man knappt ens kan kalla det en animeadaption eftersom det kändes som att fucking spela spelet, eller ännu bättre, se en walkthrough av spelet med en massa klippt innehåll! Om jag ser en anime, vill jag fucking ha en anime!
Så, betyget för denna serie, som kan vara en av de sämsta jag sett, blir 3,5. Detta är en väldigt dålig serie som jag nog inte ens skulle önska min värsta fiende!
(Tack för att ni läste min recension, det uppskattas! Kommentera gärna om det var något som ni ville ha sagt om Danganronpa! Och slutligen, klicka gärna på gilla-knappen om ni gillar mitt arbete och vill visa det, eller dela bloggen om ni tror att ni känner andra som skulle kunna uppskatta mitt arbete. Tack för ert stöd!)
Storyn följer vår huvudkaraktär, som heter något som jag fullständigt glömt vad det var eftersom han var en så otroligt minnesvärd karaktär (Enligt wikipedia var det Naegi vilket låter ganska bekant), som ska börja på en skola som heter Hope's Peak Academy, som vaknar medvetslös i skolans gympasal tillsammans med andra elever som blivit accepterade, som alla för övrigt har accepterats för att de är super-duper-bra på något särskilt område. Och sen, i deras förvirring, kommer en snackande teddybjörn (jag skojar inte!) med fett störande röst (jag skojar verkligen inte) som säger att de är fast där, inte kan komma ut, och de hamnar givetvis i en form av förvånad panik. Och yeah, de är i ett så kallat överlevnadsspel; för att komma ut måste man döda en av de andra och komma undan med det. Processen efter att en person dödats börjar med en fin liten utredning, och sedan klassrättegången då de måste hitta den skyldige, och om de gör det kommer denne avrättas och de andra klarar sig, men blir givetvis kvar i skolan. Om de väljer fel blir de alla dödade och den skyldige släpps fri. (Kul jul) Så... vår ÄLSKADE (host) manlige (host host) huvudkaraktär lever där med sina klasskamrater, folk dör och han får visst en chans att unleasha sina utomordentliga skills i att sätta dit de ansvariga! (Som han egentligen inte borde ha considering att alla andra eleverna hade något som de var super-bra på och han bara var super-lucky, bokstavligt talat asså, han kom bara in för att han var "årets lyckost")
Och låt mig nu säga rätt ut vad jag tycker om handlingen: DEN SUGER!!!!! Allvarligt, den försöker bara sälja på sin genre och de andra kvalitéerna som den kanske kunde ha haft, som mordmysterier och gåtor, fuckar den upp fullständigt! Handlingen är ointressant, mordgåtorna hade kunnat varit bra om det inte vore för att vissa av fallen, särskilt det första, är alldeles för enkla så det bara blir pinsamt! Men fallen blir svårare, missförstå mig inte, men problemet då är att fallen ligger på en sådan nivå så att för att karaktärerna ska komma fram till något måste de antingen göra
1) Orealistiskt förhastade slutsatser som ingen människa normalt hade kommit fram till så enkelt; de vill helt enkelt för mycket
...eller...
2) En av karaktärerna gör ett alldeles puckat uttalande som gör det löjligt och nedsättande uppenbart att denne är skyldig, eller bara en ren idiot, vilket sedan följs av att huvudkaraktären ska få leka smartass och brista ut i ett "Sore wa Chigau yo!" (That's not right/You're wrong about that!)
... eller fucking både och!!!!!!
Och serien gör inte ens något annat än ett patetiskt och överspelat försök i första avsnittet att visa skräcken som följer att bli inspärrad på ett ställe för all framtid! Den här serien tror helt enkelt alldeles för mycket om sig själv rent storymässigt, samtidigt som den verkar tro för lite om oss tittare! Handlingen är ingen man dras in i!
Och nu till karaktärerna, vars namn jag inte minns eftersom de var så tråkiga, betydelselösa, platta och ointressanta, och som verkligen bara var där för att dödas i avrättningsscenerna! Men problemet med avrättningarna är att för att de faktiskt ska ge något till serien så måste man känna något för karaktärerna, vilket man inte gör eftersom att de i seriens korta längd inte blir något annat än irriterande och enformiga stereotyper, och det inkluderar inte dem som inte ens får någon roll överhuvudtaget i serien och som verkligen bara var där, fast man kanske inte ens märkte dem!
Karaktärerna verkar dessutom helt IQ-befriade då alla, förutom var magiske huvudkaraktär, kommer fram till helt idiotiska slutsatser som verkligen bara bidrar till att antingen få tittaren att vilja slå någon på grund av den enorma idiotin eller helt enkelt gör dem till sämre karaktärer!
Karaktärerna bygger bara på sina utseenden som är ganska unika, utan att ha vad man brukar begära av vilken serie som helst: roliga och intresseväckande personligheter som inte stör en till vansinne i hur dumma de är. Och teddybjörnen Monokuma är inte ens skrämmande eller rolig utan bara irriterande, och känns verkligen ytterligare som en skymf mot mig som tittare.
Och huvudkaraktären är den tråkigaste av de alla och jovisst, jag förstår att han i spelet skulle vara den som spelare blir och därför helst inte skulle ha så mycket färg, men detta är en anime och då är det inte mer än rätt att begära en huvudperson vars karaktär och personlighet är mer än "We're friends, why are we killing each other omg I'm gonna pee!" och "Sore wa fucking Chigau yo"! (Grrrrrrrrr!!!!!)
Och relationerna mellan karaktärerna suger också eftersom serien aldrig tar sig tid att gå in mer på förhållandena mellan dem, eller ger dem tid att interagera med varandra, vilket inte bara gör karaktärerna och deras samspel obefintligt samt tråkigt att kolla på, utan också bidrar till deras tomma skal.
Animationen i sin tur ser också skit ut, och jag skojar inte! Flera delar togs direkt från spelet som var till psp, och utöver att det ser skitfult ut så är det bara lågt att göra så för att slippa arbetet att animera det! For fuck's sake, mängden genvägar får en verkligen att vilja spy ibland.
Blodet är rosa, det är fucking rosa!!!!!
Karaktärsdesignerna ser förskräckliga ut, och fulheten i dem gör det verkligen tydligt att deras syfte i animen är att föra uppmärksamheten från deras stenlika personligheter! Så helt enkelt, det ser ut som stampad skit!
Skolmiljöerna är så tråkiga och ointressanta, vilket man i och för sig hade kunnat vänta sig av en skola, men jag börjar nästan misstänka att vår älskade animationsstudio mest såg de som en chans att komma undan från att lägga krut på miljöerna!
I övrigt finns det många fler fula element som är tagna från spelet! Det enda jag kan acceptera lite vad det gäller animationen är att de listar ledtrådarna och gör det lättare för tittaren att gå igenom bevismaterialet, men att de skulle göra det så plankat från spelet känns också det ganska fult gjort!
Ljudet kommer med helt okej musik som varken är bra eller dålig, och jag har ingenting att säga där. Sen... kommer voice-actingen som, även om den är välgjord, missförstå inte, ibland bara känns enormt stereotypisk för karaktären eller rakt igenom störande. I slutändan är ljudet nog seriens starka sida, vilket ändå inte är en särskilt stor bedrift med tanke på vilken nivå allt annat är.
Slutligen, rent personligen, var nog något av det jag störde mig mest på att man knappt ens kan kalla det en animeadaption eftersom det kändes som att fucking spela spelet, eller ännu bättre, se en walkthrough av spelet med en massa klippt innehåll! Om jag ser en anime, vill jag fucking ha en anime!
Så, betyget för denna serie, som kan vara en av de sämsta jag sett, blir 3,5. Detta är en väldigt dålig serie som jag nog inte ens skulle önska min värsta fiende!
(Tack för att ni läste min recension, det uppskattas! Kommentera gärna om det var något som ni ville ha sagt om Danganronpa! Och slutligen, klicka gärna på gilla-knappen om ni gillar mitt arbete och vill visa det, eller dela bloggen om ni tror att ni känner andra som skulle kunna uppskatta mitt arbete. Tack för ert stöd!)
tisdag 25 mars 2014
Ett till verk av...! Gonzo... - Kimi no Iru Machi animerecension
Jag kommer denna gång med en recension av Kimi no Iru Machi, som var en av de serier från sommarsäsongen som jag fann så pass intressanta att jag ville skriva recensioner på dem. Vad som gjorde denna anime så intressant för mig var:
1) Mangan är jäkligt populär och hypen var ganska hög
2) Storyn verkade faktiskt intressant
3) Det var Gonzo som gjorde den
4) Jag ville se hur mycket de kanske skulle fucka upp den här idén
Och så kollade jag, och nu sitter jag här, vid en dator... med fingrarna på tangentbordet... och... damn let's just fucking starta denna recension!!!!!!!!!!
Kimi no Iru Machi, eller på engelska A Town Where You Live, är en anime från detta år, 2013, av den älskade animationsstudion Gonzo (och ironin haglar...). Den är adaptionen av en manga vid samma namn, och yeah, genrerna är typ romantik och drama.
Storyn följer Haruto som flyttar från Hiroshima in i Tokyo för att jaga efter sitt ex, Eba, som han hade ett distansförhållande med, men som sedan bröt upp med honom genom ett brev, utan någon förklaring, så han kommer dit för att leta reda på henne. Väl där träffar han nya intressanta personer, och yeah, han vill ha tillbaka sin flickvän men shit går inte så bra och baaam, dramatik!
Storyn, till att börja med, har en underbar story på så vis att den till att börja med hade en bra idé, intressant, och det verkade vara ett lovande koncept. Men, sen blev det väldigt olikt vad jag först trodde, mer dramatik, vilket jag älskade, och jag var tidigt ganska positivt inställd till serien. Och flashbacksen om hur Haruto träffade sitt ex, Eba, var klockrena och gav verkligen en annan dimension av handlingen.
Problemet med serien dock, kom tämligen tidigt. Så, problemet i fråga, är att animen är alldeles för kort, bara 12 episoder, och enormt mycket innehåll från mangan därmed är borttaget; så mycket innehåll att storyn blir smått konstig, förvirrande och långdragen. Samtidigt gör den korta längden så att vissa delar av serien känns ganska oupplösta. Däremot, många personer som läst mangan och ser animen säger att serien har blivit helt obegriplig men där håller jag faktiskt inte med; det blir inte förvirrande, det känns lite avhugget men definitivt inte svårförståeligt. Det värsta dock, kommer när de inte har inkluderat delar som man verkligen hade velat se; detta blir särskilt uppenbart i seriens andra halva då det hela tar en ganska mäktig vändning, men vi får inte se resan dit vilket är en enorm skam!
I slutändan är storyn bra för vad den är och vad den har att komma med, men betyget dras främst ned rejält på grund av alldeles för mycket borttaget innehåll från mangan.
Karaktärerna är bra på så vis att man verkligen bryr sig om dem, och att de är intressanta. Hell, till och med huvudkaraktären är ganska bra för även om han kan vara lite tråkig så kan man se hur händelser påverkar honom, samtidigt som det verkligen är en sann glädje att han framstår som en ganska normal snubbe, och då menar jag normal på riktigt och inte en "genomsnittlig" kille som är pervers och därmed hela tiden ska hamna i erotiska situationer. Det faktum att han kommer undan från den klassiska stereotypen, till och med aldrig ens kommer riktigt i närheten av den, är underbart att se.
De övriga karaktärerna lider dock lite av det borttagna innehållet som inte tog sig till animationen, men i många fall löser det sig ganska bra. Dock gäller inte detta alla då vännerna back in Hiroshima visar sig vara helt värdelösa, till och med i flashbacksen, samtidigt som det ibland leder till att vissa av karaktärernas handlingar ter sig ologiska, men det värsta; det får Eba att verka som en förhatlig bitch, vilket är enormt synd då hennes karaktär, som alla andra, faktiskt egentligen hade mer att ge!
Men med det sagt, långt ifrån allting är dåligt. Karaktärerna är fortfarande bra, och även om vissa tar skada av den begränsade tiden så lyckas deras goda kvalitéer lysa igenom.
Animationen, som ju är gjord av Gonzo, ser för det mesta ut som ett verk av dem skulle göra, vilket innebär=inte särskilt bra. Tråkiga och röriga färger som bara känns... fel, det känns enormt statiskt med en massa stillbilder och scener som kräver minimalt antal rörelser, samtidigt som kameran är pinsamt nära karaktärerna vilket också får bristen på ambition att bli uppenbar. Men det värsta är lätt senare i serien då animen tar ännu fler genvägar som att inte ens göra munrörelser på karaktärerna, ens när hela deras ansikten är fullständigt synliga, eller sätta ett objekt för munnen så att de får en ursäkt för att inte animera munrörelser.
Miljöerna ser inte särskilt bra ut, inte dåliga, men inte bra.
Och seriously, varför är deras ansiktsuttryck så jäkla fula i introt!? Det ser bara miffat ut! Men, i övrigt, utmärkt karaktärsdesign som gör karaktärerna enkelt åtskiljbara, samt passar deras personligheter utmärkt.
Ljudet är möjligtvis det bästa med Kimi no Iru Machi då musiken, fast långt ifrån fantastisk, verkligen passar bra för att göra animen unik. Bakgrundsmusiken väcker stämningen väl, och är pricksäkert utplacerad för att stärka scenerna.
Röstskådespelet är likaså utmärkt och jag älskade verkligen de olika accenterna som togs upp.
Introt och slutsången är likaså väldigt bra och möjligtvis något av det jag gillade mest med serien; enda problemet är att serien slänger in en del mild nudity vilket verkligen känns felplacerat med tanke på att det knappt kommer något sådant i själva serien.
Personligen kan jag erkänna att jag blev lite tårögd i flera scener, och att jag verkligen gillade serien för dess story, koncept, samt vad det faktiskt var. Men, det faktum att det blev så uppenbart, till och med för mig som inte läst mangan, att de tagit bort så många scener, blev väldigt störande då, som sagt, det fanns scener och development som jag verkligen hade velat se. Och, om de inte gör en andra säsong efter DET FUCKING SLUTET kommer jag bli enormt sur!
Så, poängen för Kimi no Iru Machi, A Town Where You Live, blir 5,8. En helt okej serie, den går att gilla, men det är sorgligt att något som kunde vara så bra skulle slaktas så fullständigt. Men, i slutändan var det kul att se på för min del för att just handlingen i sig var så bra, även fast Gonzo inte var bra på att göra den.
(Tack för att du läste min recension av Kimi no Iru Machi! Gilla gärna sidan om ni gillar mitt arbete, dela till andra som kanske skulle kunna uppskatta mina recensioner, och kommentera om DU har något som du vill ha sagt om Kimi no Iru Machi. Tack för ert stöd!)
1) Mangan är jäkligt populär och hypen var ganska hög
2) Storyn verkade faktiskt intressant
3) Det var Gonzo som gjorde den
4) Jag ville se hur mycket de kanske skulle fucka upp den här idén
Och så kollade jag, och nu sitter jag här, vid en dator... med fingrarna på tangentbordet... och... damn let's just fucking starta denna recension!!!!!!!!!!
Kimi no Iru Machi, eller på engelska A Town Where You Live, är en anime från detta år, 2013, av den älskade animationsstudion Gonzo (och ironin haglar...). Den är adaptionen av en manga vid samma namn, och yeah, genrerna är typ romantik och drama.
Storyn följer Haruto som flyttar från Hiroshima in i Tokyo för att jaga efter sitt ex, Eba, som han hade ett distansförhållande med, men som sedan bröt upp med honom genom ett brev, utan någon förklaring, så han kommer dit för att leta reda på henne. Väl där träffar han nya intressanta personer, och yeah, han vill ha tillbaka sin flickvän men shit går inte så bra och baaam, dramatik!
Storyn, till att börja med, har en underbar story på så vis att den till att börja med hade en bra idé, intressant, och det verkade vara ett lovande koncept. Men, sen blev det väldigt olikt vad jag först trodde, mer dramatik, vilket jag älskade, och jag var tidigt ganska positivt inställd till serien. Och flashbacksen om hur Haruto träffade sitt ex, Eba, var klockrena och gav verkligen en annan dimension av handlingen.
Problemet med serien dock, kom tämligen tidigt. Så, problemet i fråga, är att animen är alldeles för kort, bara 12 episoder, och enormt mycket innehåll från mangan därmed är borttaget; så mycket innehåll att storyn blir smått konstig, förvirrande och långdragen. Samtidigt gör den korta längden så att vissa delar av serien känns ganska oupplösta. Däremot, många personer som läst mangan och ser animen säger att serien har blivit helt obegriplig men där håller jag faktiskt inte med; det blir inte förvirrande, det känns lite avhugget men definitivt inte svårförståeligt. Det värsta dock, kommer när de inte har inkluderat delar som man verkligen hade velat se; detta blir särskilt uppenbart i seriens andra halva då det hela tar en ganska mäktig vändning, men vi får inte se resan dit vilket är en enorm skam!
I slutändan är storyn bra för vad den är och vad den har att komma med, men betyget dras främst ned rejält på grund av alldeles för mycket borttaget innehåll från mangan.
Karaktärerna är bra på så vis att man verkligen bryr sig om dem, och att de är intressanta. Hell, till och med huvudkaraktären är ganska bra för även om han kan vara lite tråkig så kan man se hur händelser påverkar honom, samtidigt som det verkligen är en sann glädje att han framstår som en ganska normal snubbe, och då menar jag normal på riktigt och inte en "genomsnittlig" kille som är pervers och därmed hela tiden ska hamna i erotiska situationer. Det faktum att han kommer undan från den klassiska stereotypen, till och med aldrig ens kommer riktigt i närheten av den, är underbart att se.
De övriga karaktärerna lider dock lite av det borttagna innehållet som inte tog sig till animationen, men i många fall löser det sig ganska bra. Dock gäller inte detta alla då vännerna back in Hiroshima visar sig vara helt värdelösa, till och med i flashbacksen, samtidigt som det ibland leder till att vissa av karaktärernas handlingar ter sig ologiska, men det värsta; det får Eba att verka som en förhatlig bitch, vilket är enormt synd då hennes karaktär, som alla andra, faktiskt egentligen hade mer att ge!
Men med det sagt, långt ifrån allting är dåligt. Karaktärerna är fortfarande bra, och även om vissa tar skada av den begränsade tiden så lyckas deras goda kvalitéer lysa igenom.
Animationen, som ju är gjord av Gonzo, ser för det mesta ut som ett verk av dem skulle göra, vilket innebär=inte särskilt bra. Tråkiga och röriga färger som bara känns... fel, det känns enormt statiskt med en massa stillbilder och scener som kräver minimalt antal rörelser, samtidigt som kameran är pinsamt nära karaktärerna vilket också får bristen på ambition att bli uppenbar. Men det värsta är lätt senare i serien då animen tar ännu fler genvägar som att inte ens göra munrörelser på karaktärerna, ens när hela deras ansikten är fullständigt synliga, eller sätta ett objekt för munnen så att de får en ursäkt för att inte animera munrörelser.
Miljöerna ser inte särskilt bra ut, inte dåliga, men inte bra.
Och seriously, varför är deras ansiktsuttryck så jäkla fula i introt!? Det ser bara miffat ut! Men, i övrigt, utmärkt karaktärsdesign som gör karaktärerna enkelt åtskiljbara, samt passar deras personligheter utmärkt.
Ljudet är möjligtvis det bästa med Kimi no Iru Machi då musiken, fast långt ifrån fantastisk, verkligen passar bra för att göra animen unik. Bakgrundsmusiken väcker stämningen väl, och är pricksäkert utplacerad för att stärka scenerna.
Röstskådespelet är likaså utmärkt och jag älskade verkligen de olika accenterna som togs upp.
Introt och slutsången är likaså väldigt bra och möjligtvis något av det jag gillade mest med serien; enda problemet är att serien slänger in en del mild nudity vilket verkligen känns felplacerat med tanke på att det knappt kommer något sådant i själva serien.
Personligen kan jag erkänna att jag blev lite tårögd i flera scener, och att jag verkligen gillade serien för dess story, koncept, samt vad det faktiskt var. Men, det faktum att det blev så uppenbart, till och med för mig som inte läst mangan, att de tagit bort så många scener, blev väldigt störande då, som sagt, det fanns scener och development som jag verkligen hade velat se. Och, om de inte gör en andra säsong efter DET FUCKING SLUTET kommer jag bli enormt sur!
Så, poängen för Kimi no Iru Machi, A Town Where You Live, blir 5,8. En helt okej serie, den går att gilla, men det är sorgligt att något som kunde vara så bra skulle slaktas så fullständigt. Men, i slutändan var det kul att se på för min del för att just handlingen i sig var så bra, även fast Gonzo inte var bra på att göra den.
(Tack för att du läste min recension av Kimi no Iru Machi! Gilla gärna sidan om ni gillar mitt arbete, dela till andra som kanske skulle kunna uppskatta mina recensioner, och kommentera om DU har något som du vill ha sagt om Kimi no Iru Machi. Tack för ert stöd!)
söndag 9 februari 2014
Jag har återvänt... och här kommer nyheter
Hallå där! Det var ett tag sen, skulle man gott kunna säga. Jag är mest här denna ljuvliga dag (natt) för att berätta om mina framtidsplaner för denna blogg som nu varit inaktiv under en längre tid.
För det första: Jag kommer fortfarande inte kunna posta recensioner så ofta som jag en gång gjorde, av precis samma anledningar som innan; jag har för lite tid på händerna och för höga prestationskrav på vad jag skriver.
Så med det sagt kanske ni undrar varför jag nu är här? Jo, nämligen för att även om jag inte kan göra precis vad jag ville göra med den här bloggen i denna stund, nämligen att skriva recensioner, så kan jag fortfarande skriva om lite mer allmänna saker angående saker jag ser, spelar och så vidare. Så, i framtiden kommer jag försöka skriva lite mer här, men det kommer vara mer "blogg-aktigt" och mer inriktat på lite allt möjligt.
Med det sagt, hoppas att ni kommer gilla det potentiella framtida innehållet, så syns vi i nästa inlägg. Ha det gott!
För det första: Jag kommer fortfarande inte kunna posta recensioner så ofta som jag en gång gjorde, av precis samma anledningar som innan; jag har för lite tid på händerna och för höga prestationskrav på vad jag skriver.
Så med det sagt kanske ni undrar varför jag nu är här? Jo, nämligen för att även om jag inte kan göra precis vad jag ville göra med den här bloggen i denna stund, nämligen att skriva recensioner, så kan jag fortfarande skriva om lite mer allmänna saker angående saker jag ser, spelar och så vidare. Så, i framtiden kommer jag försöka skriva lite mer här, men det kommer vara mer "blogg-aktigt" och mer inriktat på lite allt möjligt.
Med det sagt, hoppas att ni kommer gilla det potentiella framtida innehållet, så syns vi i nästa inlägg. Ha det gott!
lördag 12 oktober 2013
Jag måste ta ett steg bakåt...
Jag kommer idag smått nedstämd, för jag har en sak att annonsera: Vänta er inte recensioner på en längre tid nu. Detta är svårt för mig men jag ser det inte som att jag har så mycket val; mina recensioner är längre och tar längre tid att skriva en någonsin förut, och jag har betydligt mycket mer plugg nu än vad jag hade innan, och det i kombination med det faktum att jag fortfarande vill ha tid för det jag älskar. För att kunna åstadkomma allt detta ser jag inget annat alternativ än att acceptera att det kanske kommer kunna gå veckor utan att jag kan skriva något, men givetvis vill jag hålla er, mina kära läsare, medvetna om det. Med det sagt, detta innebär inte att jag kommer sluta skriva helt, det betyder bara att jag från och med nu endast kommer skriva när jag verkligen känner för det och har tid, så det kanske dyker upp lite nya recensioner från ingenstans då och då men jag uppmanar er att inte vänta på någon.
Tack för ert stöd, och jag hoppas att jag snart kommer kunna dela med mig av en review igen!
/Masa
Tack för ert stöd, och jag hoppas att jag snart kommer kunna dela med mig av en review igen!
/Masa
torsdag 10 oktober 2013
This book made me cry!!! - The Other Hand bokrecension
Idag kommer jag med en bokrecension, vilket var ett tag sedan, och ni som är mer i min närhet kan nog gissa vilken bok det är... En bok som man fick i skoluppgift att läsa, en skolbok som man var skeptisk mot som alltid, en bok som visade sig vara riktigt jäkla bra och drog in en, en bok med en djup historia, en bok med... douchebag karaktärer som antagligen satt och skrattade i sin glädje att göra mig besviken... Ja, jag talar om the Other Hand, av Chris Cleave.
The Other Hand är som jag sa för typ fem sekunder sedan en bok av Chris Cleave, som är en brittisk författare samt journalist, den är från 2008 och den andra boken som han har skrivit. Enligt honom inspirerades han att skriva den genom sin barndom i Afrika. Boken har fått enormt god publicitet med flera tidningar och personer som hyllar den, däribland "Ett kraftfullt konstverk... chockerande, spännande och djupt påverkande..." av tidningen the Independent. Den nominerades för Costa Book Awards, vilket är ganska... fucking asbra!!! Kritikerna är av ganska skilda åsikter men en sak är klar, den är en bästsäljare.
Handlingen följer en historia med två berättare av brett skilda världar, varav den ena är den nigeriska flyktingen känd vid det helt normala namnet Little Bee som kommer till Storbritannien, England, av okända anledningar, men med ett mål: att ta sig till London, till Kingston Upon Thames. Den andre berättaren är den brittiska Sarah som på något vis är kopplad till Bee och hennes förflutna...
Och bland karaktärerna har vi just Little Bee och Sarah, samt en del sidokaraktärer, varav jag nu kommer täcka någon enstaka, men börjar med Little Bee.
Little Bee har en historia som vi inte känner till i början, men som antydes vara ganska mörk då hon till exempel inte kan vistas i en ny miljö utan att börja tänka på hur hon ska ta död på sig själv så snabbt och smidigt som möjligt, utifall att "männen" kommer. Bee strävar efter att snacka perfekt Drottningengelska, fint översatt (hihi) så att hon ska kunna klara sig i det nya främmande landet med vanor och traditioner som hon inte känner igen.
Sarah... s man har dött, och hon bryr sig inte ett skit, och hon jobbar på en tidning, och yeah... Och hon är på något vis kopplad till Little Bee!!!!!
Och sedan är det värt att nämna Sarahs underverk till son, som inte alls är jobbig (inte alls!) och heter Charlie, eller ska vi säga... Batman! (BATMAN!!!!!) Som beroende på vem man är kan bli den där underbara lilla sötbomben som man ju älskar, eller om man är som jag, tycka att han är asjobbig liten skit! (Alternativ 2 ftw!)
Boken har blivit enormt populär för sitt tema, flyktingar, tragedierna den visar samt synen på det brittiska samhället och kritiken mot det, samt att boken till viss del hanterar frågan identitet. Så långt som det berömmet går håller jag helt med, då det är helt sant! Början visar allt det här, och gör det enormt bra; man får snabbt insikt i Bees situation, får en del starka bilder i huvudet, och den sköter det hela väldigt bra. Hell, till och med Sarah och hennes problem och tema sköts enormt väl i inledningen! Bokens början, helt enkelt, är väldigt välgjord och gjorde mig verkligen motiverad att läsa vidare.
Och vet ni vad, boken levde ett tag upp till förväntningarna som väcktes väldigt bra! Men, det var i mittpartiet då handlingen verkligen skulle komma igång som jag, samtidigt som det var bra, fick försöka hantera en hel del besvikelser, som att boken inte utforskar vissa karaktärer så mycket som jag skulle vilja, vilket var en enda stor jäkla skam! Samtidigt, även om man får veta en del asnajs bakgrund och historia till allt som hänt och boken skötte de delarna obeskrivligt utmärkt, så brister mellanhandlingen, det som ska utspela sig i nuet, då det inte händer ett piss, ens efter att de har grävt klart i det förflutna! Det var då jag började tappa läslusten, jag hade verkligen velat se vad bakgrunden skulle leda till, se hur karaktärerna skulle hantera och reagera på allting, vilket jag inte fick då jag istället möttes av ingenting! I detta stora mittparti jag pratar om... finns det en punkt då boken verkligen känns som den dör. Och då den sabbar en uppenbar och skitbra chans att skapa en intressant konflikt... då når ilskan sitt max! Jag blev så arg över allt det puckade som hände, att jag tog upp telefonen och slog in ett random nummer bara för att skrika ut min aggression i ett...
Likaså med karaktärerna, som innan verkade väldigt bra!
Bee var en klockren karaktär redan från första raden och höll sig så, vilket var bra, och hennes tankar och teman samt inre konflikter var gripande och slutade aldrig fånga mig. Problemet är dock... denna bok har två berättare, varav den andra är Sarah! Sarah var en karaktär som öppnade bra, och verkade ge bra kontrast med sina problem gentemot de besvär Bee har, men det varade bara något kapitel då hon sedan blir jobbigt onaturlig, samt väldigt irrationell. Hennes handlingar och hennes tankar går helt enkelt inte längre ihop, och inte heller hennes känslolägen, och nej, jag tycker inte att detta kan skyllas på det faktum att hennes man dog; hon blir helt enkelt desto sämre skriven och karaktäriserad ju mer av boken man läser. Det är som att hon slits mellan flera idéer av författaren, men hennes karaktär har ingen anledning att göra det.
Och karaktärerna blir inte bättre då boken tar in en karaktär, vars namn jag inte tänker nämna, men som helt enkelt är ett fucking dickhead, obeskrivligt asshole, självisk som fan och vars irrationalitet nästan går upp i klass med Sarahs, även fast han inte har förlorat en partner vilket bara är ännu mer fail! Min ilska blev ännu större, så stor att jag kastade ut min påse Estrella Grill och köpte en ny som var OLW i min galenskap!
Den enda som i slutändan är okej, eller mer än okej, är Charlie, som, även om jag kom att ogilla honom mer ju längre storyn gick, var bra på så vis att han var utmärkt då man ställde honom mot Bee. De är så lika varandra i en mellan från olika världar, vilket jag inte tror var ett misstag när Chris skrev detta, och det ger verkligen pluspoäng för karaktärsaspekten.
Språket i boken är antagligen det bästa då det hela är så bra skrivet. Cleave ger en massa rent briljanta bilder och metaforer, har en talang för att skriva och ta upp saker som är så passande som det bara kan bli i sammanhanget! Språket är verkligen det som mest för romanen till liv, och då får man inte heller glömma en hel del av dialogerna, främst med Yevette men även med Charlie, som även de är jättebra eftersom Cleave även har en slående förmåga att göra karaktärerna som verkliga genom sina uttryckssätt, dialekter, och ordval! Dock kan dialogerna mellan Sarah och Bee kännas lite stela och ogenomtänkta ibland, och helt enkelt ganska tvingade. Men i övrigt är det klockrent skrivspråk!
Slutet. Slutet... är inte det bästa jag sett... I den sista delen av boken, som i detta fall är de avslutande sjuttio sidorna, blir allting så tvingat och onaturligt, så ilskan bara maxar och man börjar verkligen avsky en av karaktärerna, om man inte redan gjorde det,och det annars så perfekta språket verkar inte heller lyckas fånga de sista kapitlen heller. Jag säger inte att det var sämst, jag säger bara att det var synd att boken skulle sabba det hela desto mer, och avslutandet blev en desto större besvikelse då början var så bra!
Personligen, trots att min recension hittills låtit väldigt deprimerad, så gillade jag verkligen den här boken, till en viss punkt, och långt ifrån allt, men den var fortfarande bra i de teman som den behandlade, språket var exceptionellt, Little Bee och hennes historia var bägge asgrymma, inledningen var helt underbar! I slutändan beror mitt starka klagande på det faktum att den gjorde en så bra start, att mellanhandlingen till stor del också var jättebra, så att allt annat som inte levde upp till den nivån var av omåttlig besvikelse. Så, med det sagt och allt inräknat, ger jag the Other Hand (Little Bee) av Chris Cleave 7,5. Vad mitt slutgiltiga betyg betyder att det är en bra läsning, som jag skulle rekommendera till andra, och samtidigt kan jag förstå att det finns folk som inte har samma problem som jag, faktum är att en del av mig hoppas det. Om man kan se förbi bokens brister, eller inte stöta på dem alls, är man lyckligt lottad, för då kan detta vara en alldeles utomordentlig läsupplevelse!
(Tack för att ni läste min recension, det uppskattas! Kommentera gärna om det var något som ni ville ha sagt om the Other Hand/Little Bee! Och slutligen, klicka gärna på gilla-knappen om ni gillar mitt arbete och vill visa det, eller dela bloggen om ni tror att ni känner andra som skulle kunna uppskatta mitt arbete. Tack för ert stöd!)
The Other Hand är som jag sa för typ fem sekunder sedan en bok av Chris Cleave, som är en brittisk författare samt journalist, den är från 2008 och den andra boken som han har skrivit. Enligt honom inspirerades han att skriva den genom sin barndom i Afrika. Boken har fått enormt god publicitet med flera tidningar och personer som hyllar den, däribland "Ett kraftfullt konstverk... chockerande, spännande och djupt påverkande..." av tidningen the Independent. Den nominerades för Costa Book Awards, vilket är ganska... fucking asbra!!! Kritikerna är av ganska skilda åsikter men en sak är klar, den är en bästsäljare.
"Kom kom, mina vänner... kom och läs min bok...!" Denna fotogena man är för övrigt Chris Cleave.
Och bland karaktärerna har vi just Little Bee och Sarah, samt en del sidokaraktärer, varav jag nu kommer täcka någon enstaka, men börjar med Little Bee.
Little Bee har en historia som vi inte känner till i början, men som antydes vara ganska mörk då hon till exempel inte kan vistas i en ny miljö utan att börja tänka på hur hon ska ta död på sig själv så snabbt och smidigt som möjligt, utifall att "männen" kommer. Bee strävar efter att snacka perfekt Drottningengelska, fint översatt (hihi) så att hon ska kunna klara sig i det nya främmande landet med vanor och traditioner som hon inte känner igen.
Sarah... s man har dött, och hon bryr sig inte ett skit, och hon jobbar på en tidning, och yeah... Och hon är på något vis kopplad till Little Bee!!!!!
Och sedan är det värt att nämna Sarahs underverk till son, som inte alls är jobbig (inte alls!) och heter Charlie, eller ska vi säga... Batman! (BATMAN!!!!!) Som beroende på vem man är kan bli den där underbara lilla sötbomben som man ju älskar, eller om man är som jag, tycka att han är asjobbig liten skit! (Alternativ 2 ftw!)
Att gilla eller inte gilla... (ALTERNATIV 2!!!!!)
Och vet ni vad, boken levde ett tag upp till förväntningarna som väcktes väldigt bra! Men, det var i mittpartiet då handlingen verkligen skulle komma igång som jag, samtidigt som det var bra, fick försöka hantera en hel del besvikelser, som att boken inte utforskar vissa karaktärer så mycket som jag skulle vilja, vilket var en enda stor jäkla skam! Samtidigt, även om man får veta en del asnajs bakgrund och historia till allt som hänt och boken skötte de delarna obeskrivligt utmärkt, så brister mellanhandlingen, det som ska utspela sig i nuet, då det inte händer ett piss, ens efter att de har grävt klart i det förflutna! Det var då jag började tappa läslusten, jag hade verkligen velat se vad bakgrunden skulle leda till, se hur karaktärerna skulle hantera och reagera på allting, vilket jag inte fick då jag istället möttes av ingenting! I detta stora mittparti jag pratar om... finns det en punkt då boken verkligen känns som den dör. Och då den sabbar en uppenbar och skitbra chans att skapa en intressant konflikt... då når ilskan sitt max! Jag blev så arg över allt det puckade som hände, att jag tog upp telefonen och slog in ett random nummer bara för att skrika ut min aggression i ett...
Bee var en klockren karaktär redan från första raden och höll sig så, vilket var bra, och hennes tankar och teman samt inre konflikter var gripande och slutade aldrig fånga mig. Problemet är dock... denna bok har två berättare, varav den andra är Sarah! Sarah var en karaktär som öppnade bra, och verkade ge bra kontrast med sina problem gentemot de besvär Bee har, men det varade bara något kapitel då hon sedan blir jobbigt onaturlig, samt väldigt irrationell. Hennes handlingar och hennes tankar går helt enkelt inte längre ihop, och inte heller hennes känslolägen, och nej, jag tycker inte att detta kan skyllas på det faktum att hennes man dog; hon blir helt enkelt desto sämre skriven och karaktäriserad ju mer av boken man läser. Det är som att hon slits mellan flera idéer av författaren, men hennes karaktär har ingen anledning att göra det.
Och karaktärerna blir inte bättre då boken tar in en karaktär, vars namn jag inte tänker nämna, men som helt enkelt är ett fucking dickhead, obeskrivligt asshole, självisk som fan och vars irrationalitet nästan går upp i klass med Sarahs, även fast han inte har förlorat en partner vilket bara är ännu mer fail! Min ilska blev ännu större, så stor att jag kastade ut min påse Estrella Grill och köpte en ny som var OLW i min galenskap!
Den enda som i slutändan är okej, eller mer än okej, är Charlie, som, även om jag kom att ogilla honom mer ju längre storyn gick, var bra på så vis att han var utmärkt då man ställde honom mot Bee. De är så lika varandra i en mellan från olika världar, vilket jag inte tror var ett misstag när Chris skrev detta, och det ger verkligen pluspoäng för karaktärsaspekten.
Språket i boken är antagligen det bästa då det hela är så bra skrivet. Cleave ger en massa rent briljanta bilder och metaforer, har en talang för att skriva och ta upp saker som är så passande som det bara kan bli i sammanhanget! Språket är verkligen det som mest för romanen till liv, och då får man inte heller glömma en hel del av dialogerna, främst med Yevette men även med Charlie, som även de är jättebra eftersom Cleave även har en slående förmåga att göra karaktärerna som verkliga genom sina uttryckssätt, dialekter, och ordval! Dock kan dialogerna mellan Sarah och Bee kännas lite stela och ogenomtänkta ibland, och helt enkelt ganska tvingade. Men i övrigt är det klockrent skrivspråk!
Slutet. Slutet... är inte det bästa jag sett... I den sista delen av boken, som i detta fall är de avslutande sjuttio sidorna, blir allting så tvingat och onaturligt, så ilskan bara maxar och man börjar verkligen avsky en av karaktärerna, om man inte redan gjorde det,och det annars så perfekta språket verkar inte heller lyckas fånga de sista kapitlen heller. Jag säger inte att det var sämst, jag säger bara att det var synd att boken skulle sabba det hela desto mer, och avslutandet blev en desto större besvikelse då början var så bra!
Personligen, trots att min recension hittills låtit väldigt deprimerad, så gillade jag verkligen den här boken, till en viss punkt, och långt ifrån allt, men den var fortfarande bra i de teman som den behandlade, språket var exceptionellt, Little Bee och hennes historia var bägge asgrymma, inledningen var helt underbar! I slutändan beror mitt starka klagande på det faktum att den gjorde en så bra start, att mellanhandlingen till stor del också var jättebra, så att allt annat som inte levde upp till den nivån var av omåttlig besvikelse. Så, med det sagt och allt inräknat, ger jag the Other Hand (Little Bee) av Chris Cleave 7,5. Vad mitt slutgiltiga betyg betyder att det är en bra läsning, som jag skulle rekommendera till andra, och samtidigt kan jag förstå att det finns folk som inte har samma problem som jag, faktum är att en del av mig hoppas det. Om man kan se förbi bokens brister, eller inte stöta på dem alls, är man lyckligt lottad, för då kan detta vara en alldeles utomordentlig läsupplevelse!
(Tack för att ni läste min recension, det uppskattas! Kommentera gärna om det var något som ni ville ha sagt om the Other Hand/Little Bee! Och slutligen, klicka gärna på gilla-knappen om ni gillar mitt arbete och vill visa det, eller dela bloggen om ni tror att ni känner andra som skulle kunna uppskatta mitt arbete. Tack för ert stöd!)
fredag 4 oktober 2013
En serie om... Tokyo! - Durarara animerecension
Jag har sett en ny anime, som är gammal, och därför sitter jag nu här, som jag brukar ett antal gånger i veckan... Denna gång kommer jag med en ny animerecension, men till och börja med vill jag be om ursäkt att det varit lite klent med sådana eller recensioner överhuvudtaget; sommarsäsongen av anime närmar sig sitt slut, jag har mer serier än någonsin att se på samtidigt som det finns en hel del spel som återstår för mig att lägga fingrarna på. Med andra ord, veckorna har varit ganska upptagna men nu sitter jag här, redo att dela med mig av en anime, vars namn följer: Durarara!
Durarara är en anime från 2010 av Brain's base som ju har gjort Baccano och Oregairu, varav jag har recenserat båda men sedan tagit bort av samma anledning som många andra recensioner; bristande kvalité i jämförelse med vad jag satsar på att göra nu. Och tillbaka till Durarara; den är gjord efter serien av böcker av Ryohgo Narita, som även är skaparen av Baccano som är hyllad som en av de bästa animeserierna av all tid, så då väcks frågan: lever Durarara upp till förväntningarna? Som svar på det säger jag att det är dags att vi tar reda på det!
Handlingen i Durarara utspelar sig Ikekbukuro distriktet i moderna Tokyo, och följer i huvudsak vår manlige huvudkaraktär Mikado Ryuugamine, samt hans blonde och charmige douchebag vän Masaomi Kida (på ett positivt sätt tjejer oroa er inte!), och Anri Sonohara som har... glasögon och är tjej! Och ja, sen har vi ju en mängd andra karaktärer vars liv och vardagshändelser alla löper parallellt med varandra. Dessa liv, denna serie, alla händelser, kommer ta upp ämnen med vida skillnader gentemot varandra som... nej, jag tänker inte ens säga vad som kommer hända, låt mig bara sig att ni kommer se ett komiskt vilt, underhållande och smått övernaturligt Tokyo i Durarara, med en struktur som liknar Baccano vilket automatiskt gör er skyldiga att se den!!
Men för er som fortfarande inte rest er ur stolarna, gått till en annan stol och börjat kolla på den eller helt enkelt bara skiter i att gå från stolarna och tar fram animen direkt, här kommer några av de många karaktärerna!
Den första värd att nämna är huvudkaraktären för att han är huvudkaraktären, eller ja den mest lik en i alla fall, som heter Mikado Ryuugamine och som flyttar till Tokyo för att få ett nytt liv, och träffar upp med sin vän Kida, och får uppleva en del roligt och galet shit som händer och yeah, rolig snubbe! (Fast nej, han är lite torr...)
Kida Masaomi, Mikados vän som är blond och lite Mr. Charmy Douchebag, vilket gör honom helt jäkla underbar och som vandrande underhållning på två ben!
The Black Rider som är en mystisk kvinna på motorcykel som åker igenom Tokyo som ett fucking spoke, och är awesome!!!
Eller kanske Shizuo med sin bartender outfit som är helt jäkla asgrym, eller kanske Simon, den färgade ryssen vars röst ägs av Takaya Kuroda som i denna serie brukar en eargasm-givande brytning! (Och mer behöver jag nog inte säga!) Vad vi kan konstatera av det faktum att detta inte ens är nära att täcka upp alla karaktärerna, är att det finns många, många fler...
Handlingen, som höres, är enormt svår att sammanfatta och jag är av den uppfattningen att man inte ens ska försöka göra det, i alla fall inte mer än att många liv fläts samman i Ikebukuro, många intressanta karaktärer som innan verkar vara av rent skilda världar, men som kanske är kopplade till varandra på oräkneligt många sätt... Det är samma koncept som Baccano, och det funkar fortfarande enormt bra här, och ger precis som Baccano en enorm mängd ren underhållning. Helt enkelt, jag tänker inte säga så mycket mer om handlingen än att den ger allt möjligt, den gör det bra, och har en enormt intressant och lyckad struktur. En sak är klar genom detta; denna anime är en serie vars handling gör sig bäst om man upplever den själv.
Men handlingen är inte helt felfri, då den där asgrymma strukturen, och det där asgrymma konceptet, verkligen försvinner i seriens andra halva, eller snarare från och med episod 17 eller så, som kommer med vad som antagligen är mitt favoritarc, men som stupar vad det gäller det där upplägget som gjorde första delen av Durarara så bra. Likaså går serien mot mycket mer dramatik, vilket verkligen kan göra folk förvirrade efter vad första halvan hade, men det var personligen ingenting jag störde mig på eftersom även de senare delarna var mycket välskrivna.
Men ett annat problem, som också kommer i seriens andra halva, är att de börjar återkoppla till små händelser som skedde 10 episoder innan och som man helt enkelt hade glömt, vilket leder till ett mindre men ändå störande misslyckande som verkligen fick mig ur fokus från avsnittet.
En sista sak jag vill uttrycka mitt missnöje om är att det finns en fullständigt hopplös och ointressant triangel, som verkligen känns enormt överflödig, inte minst för att den inte är något som man som tittare bryr sig särskilt mycket om i kontrast till allt annat asgrymt som händer.
Min slutsats, av allt det jag sagt, blir att den senare delen av serien blir sämre än första, definitivt, men samtidigt som mina ord kanske får det att låta som att det fullständigt suger vill jag försäkra er att så inte är fallet, det finns bara saker som serien inte alltid lyckas lika bra med. Men likaså finns det en massa saker som serien lyckats enormt bra med, däribland sina intressanta arcs som, även om alla kanske inte riktigt uppfyller samma kvalité eller lever upp till sina förväntningar, ändå är asbra och ren och skär underhållning!
Och nu till karaktärerna, som bäst beskriver sig bäst med ett ord: fucking amazing!!!!! Och det var visserligen två ord men I don't give a shit!!!!! Så, vad som gör karaktärerna asgrymma är att de är många, olika, har skilda kvalitéer och alla är unika, varje karaktär har sin egen personlighet och sina särskilda drag som man inte finner i någon annan. Alla dessa karaktärer garanterar mycket underhållning då man får se deras i många fall briljanta samspel, och varje tittare skulle jag vilja säga kommer mer eller mindre ha i alla fall en favoritkaraktär, eller flera. Och många av dessa får alldeles utmärkta presentationer i seriens första halva, medan andra bara når ut till oss genom sina små men fortfarande intrycksfulla framträdanden.
Vissa andra karaktärer är bara rent asgrymma, för att uttrycka mig så pricksäkert jag kan, som till exempel Shizuo och inte minst, the Black Rider. Problemet kommer dock då karaktärernas inblandning i serien är ganska ojämnt utbrett; detta problem kan förväntas av en anime med ett sådant upplägg som det Durarara har, men jag kan ändå inte låta bli att känna att de hade kunnat sköta det snyggare. Samt, det finns en del asgrymma sidokaraktärer som får så mycket spolight eller vars personlighet gör att man verkligen vill ha dem i handlingen, men som aldrig kommer in. Eller till och med huvudkaraktärer som inte är med så mycket som seriens starka öppning talade för.
Samtidigt har jag ytterligare ett mindre klagomål. Det finns två intron genom serien, och vad bägge har gemensamt är att de visar upp animens karaktärer samt sätter ut deras namn, som Baccano, vilket bara är smart då det hjälper en att få reda på seriens alla personligheter. Problemet kommer dock i andra introt, som visar fler karaktärer som inte var med innan, varav en av dem får vi inte ens se i den delen av serien en enda gång (Kasuka Heiwajima), och den andra är en karaktär som man inte gillar på något vis utan bara är douche (Shingen Kishitani), samt en snubbe vars namn jag inte ens kunde efter seriens slut för att även om han fanns i serien var det som att han inte fanns (Kinnosuke Kuzuhara). Yeah, och så får vi ju inte glömma Shizuos värdelösa kamrat Tom Tanaka. Vad jag menar genom detta stycke är att introt ger många karaktärer alldeles för mycket creds, vilket ger intrycket att de vill ge serien nya karaktärer men misslyckas fullständigt.
Och slutligen, Anri Sonohara är verkligen en astråkig karaktär!!! Men i slutändan är ändå majoriteten av karaktärerna fucking asgrymma och det är ingenting fel med de flesta av dem!
Och nu, animationen. Animationen, för att vara ärlig, är helt fucking otrolig!!! Karaktärsdesignen är speciell men ser definitivt inte dålig ut, allting flyter perfekt och utan det minsta lilla klagomål från min sida, det är helt enkelt underbart att se på! Och miljöerna är möjligtvis de bästa jag sett i en anime, de är verkligen helt makalösa, med enormt detaljerade Tokyogator och byggnader samt enormt snygg belysning då den japanska natten kommer. Animen är helt enkelt perfekt på att visa miljöerna av det enorma Tokyo, inte minst på natten.
Det enda klagomålet jag har är den ena i den bitchiga tjejtrion i serien som verkligen ser asful ut, och med det menas onaturligt skitful till den punkt att det bara blir störande då alla andra karaktärerna är så snyggt gjorda.
Ljudet är också klockrent och ger en massa perfekt musik som jag nu för evigt kommer koppla till Durarara, och låtarna ger verkligen animen en unik smak av musik som ändå passar perfekt för seriens allmänna ton, samt scenerna och de ögonblick som finns där.
Och introna, samt slutsångerna, var asbra och satte verkligen pricken för Durarara; de ger verkligen känslan av att vara det givna musikvalet, som att inget annat skulle funka, vilket det inte heller gör!
Röstskådespelet är också jättebra, på en überhög nivå som verkligen gör serien rättvisa! I slutändan är ljudet, för sina goda kvalitéer på alla områden, nästan en klar fullpoängare.
Personligen gillade jag verkligen den här serien för dess briljanta handling, trots att strukturen inte höll sig densamma, trots att alla karaktärerna inte fick den betydande roll man hade väntat på vilket kan förklaras genom seriens korta längd, och att det är omöjligt att göra alla glada med en så stor ide men så lite tid. Den här animen var en ren glädje att se på, även i de stunder då den inte bara var rent fucking episk! Och alla Baccano referenser planterade i serien... loved them! Skulle vara fett kul med en andra säsong!
Så, hur ska jag bedöma denna serie...? Det har sällan varit så svårt att sätta ut poängen men efter en viss tids betänketid har jag nu kommit fram till betyget, som blir 9,0. Ja, det var ett tag sen jag inte behövde använda decimaler men yeah, så kan det bli... denna serie i alla fall, var asbra, och jag skulle rekommendera den till alla!
Durarara är en anime från 2010 av Brain's base som ju har gjort Baccano och Oregairu, varav jag har recenserat båda men sedan tagit bort av samma anledning som många andra recensioner; bristande kvalité i jämförelse med vad jag satsar på att göra nu. Och tillbaka till Durarara; den är gjord efter serien av böcker av Ryohgo Narita, som även är skaparen av Baccano som är hyllad som en av de bästa animeserierna av all tid, så då väcks frågan: lever Durarara upp till förväntningarna? Som svar på det säger jag att det är dags att vi tar reda på det!
Handlingen i Durarara utspelar sig Ikekbukuro distriktet i moderna Tokyo, och följer i huvudsak vår manlige huvudkaraktär Mikado Ryuugamine, samt hans blonde och charmige douchebag vän Masaomi Kida (på ett positivt sätt tjejer oroa er inte!), och Anri Sonohara som har... glasögon och är tjej! Och ja, sen har vi ju en mängd andra karaktärer vars liv och vardagshändelser alla löper parallellt med varandra. Dessa liv, denna serie, alla händelser, kommer ta upp ämnen med vida skillnader gentemot varandra som... nej, jag tänker inte ens säga vad som kommer hända, låt mig bara sig att ni kommer se ett komiskt vilt, underhållande och smått övernaturligt Tokyo i Durarara, med en struktur som liknar Baccano vilket automatiskt gör er skyldiga att se den!!
Men för er som fortfarande inte rest er ur stolarna, gått till en annan stol och börjat kolla på den eller helt enkelt bara skiter i att gå från stolarna och tar fram animen direkt, här kommer några av de många karaktärerna!
Den första värd att nämna är huvudkaraktären för att han är huvudkaraktären, eller ja den mest lik en i alla fall, som heter Mikado Ryuugamine och som flyttar till Tokyo för att få ett nytt liv, och träffar upp med sin vän Kida, och får uppleva en del roligt och galet shit som händer och yeah, rolig snubbe! (Fast nej, han är lite torr...)
Kida Masaomi, Mikados vän som är blond och lite Mr. Charmy Douchebag, vilket gör honom helt jäkla underbar och som vandrande underhållning på två ben!
The Black Rider som är en mystisk kvinna på motorcykel som åker igenom Tokyo som ett fucking spoke, och är awesome!!!
Eller kanske Shizuo med sin bartender outfit som är helt jäkla asgrym, eller kanske Simon, den färgade ryssen vars röst ägs av Takaya Kuroda som i denna serie brukar en eargasm-givande brytning! (Och mer behöver jag nog inte säga!) Vad vi kan konstatera av det faktum att detta inte ens är nära att täcka upp alla karaktärerna, är att det finns många, många fler...
Handlingen, som höres, är enormt svår att sammanfatta och jag är av den uppfattningen att man inte ens ska försöka göra det, i alla fall inte mer än att många liv fläts samman i Ikebukuro, många intressanta karaktärer som innan verkar vara av rent skilda världar, men som kanske är kopplade till varandra på oräkneligt många sätt... Det är samma koncept som Baccano, och det funkar fortfarande enormt bra här, och ger precis som Baccano en enorm mängd ren underhållning. Helt enkelt, jag tänker inte säga så mycket mer om handlingen än att den ger allt möjligt, den gör det bra, och har en enormt intressant och lyckad struktur. En sak är klar genom detta; denna anime är en serie vars handling gör sig bäst om man upplever den själv.
Men handlingen är inte helt felfri, då den där asgrymma strukturen, och det där asgrymma konceptet, verkligen försvinner i seriens andra halva, eller snarare från och med episod 17 eller så, som kommer med vad som antagligen är mitt favoritarc, men som stupar vad det gäller det där upplägget som gjorde första delen av Durarara så bra. Likaså går serien mot mycket mer dramatik, vilket verkligen kan göra folk förvirrade efter vad första halvan hade, men det var personligen ingenting jag störde mig på eftersom även de senare delarna var mycket välskrivna.
Men ett annat problem, som också kommer i seriens andra halva, är att de börjar återkoppla till små händelser som skedde 10 episoder innan och som man helt enkelt hade glömt, vilket leder till ett mindre men ändå störande misslyckande som verkligen fick mig ur fokus från avsnittet.
En sista sak jag vill uttrycka mitt missnöje om är att det finns en fullständigt hopplös och ointressant triangel, som verkligen känns enormt överflödig, inte minst för att den inte är något som man som tittare bryr sig särskilt mycket om i kontrast till allt annat asgrymt som händer.
Min slutsats, av allt det jag sagt, blir att den senare delen av serien blir sämre än första, definitivt, men samtidigt som mina ord kanske får det att låta som att det fullständigt suger vill jag försäkra er att så inte är fallet, det finns bara saker som serien inte alltid lyckas lika bra med. Men likaså finns det en massa saker som serien lyckats enormt bra med, däribland sina intressanta arcs som, även om alla kanske inte riktigt uppfyller samma kvalité eller lever upp till sina förväntningar, ändå är asbra och ren och skär underhållning!
Och nu till karaktärerna, som bäst beskriver sig bäst med ett ord: fucking amazing!!!!! Och det var visserligen två ord men I don't give a shit!!!!! Så, vad som gör karaktärerna asgrymma är att de är många, olika, har skilda kvalitéer och alla är unika, varje karaktär har sin egen personlighet och sina särskilda drag som man inte finner i någon annan. Alla dessa karaktärer garanterar mycket underhållning då man får se deras i många fall briljanta samspel, och varje tittare skulle jag vilja säga kommer mer eller mindre ha i alla fall en favoritkaraktär, eller flera. Och många av dessa får alldeles utmärkta presentationer i seriens första halva, medan andra bara når ut till oss genom sina små men fortfarande intrycksfulla framträdanden.
Vissa andra karaktärer är bara rent asgrymma, för att uttrycka mig så pricksäkert jag kan, som till exempel Shizuo och inte minst, the Black Rider. Problemet kommer dock då karaktärernas inblandning i serien är ganska ojämnt utbrett; detta problem kan förväntas av en anime med ett sådant upplägg som det Durarara har, men jag kan ändå inte låta bli att känna att de hade kunnat sköta det snyggare. Samt, det finns en del asgrymma sidokaraktärer som får så mycket spolight eller vars personlighet gör att man verkligen vill ha dem i handlingen, men som aldrig kommer in. Eller till och med huvudkaraktärer som inte är med så mycket som seriens starka öppning talade för.
Samtidigt har jag ytterligare ett mindre klagomål. Det finns två intron genom serien, och vad bägge har gemensamt är att de visar upp animens karaktärer samt sätter ut deras namn, som Baccano, vilket bara är smart då det hjälper en att få reda på seriens alla personligheter. Problemet kommer dock i andra introt, som visar fler karaktärer som inte var med innan, varav en av dem får vi inte ens se i den delen av serien en enda gång (Kasuka Heiwajima), och den andra är en karaktär som man inte gillar på något vis utan bara är douche (Shingen Kishitani), samt en snubbe vars namn jag inte ens kunde efter seriens slut för att även om han fanns i serien var det som att han inte fanns (Kinnosuke Kuzuhara). Yeah, och så får vi ju inte glömma Shizuos värdelösa kamrat Tom Tanaka. Vad jag menar genom detta stycke är att introt ger många karaktärer alldeles för mycket creds, vilket ger intrycket att de vill ge serien nya karaktärer men misslyckas fullständigt.
Och slutligen, Anri Sonohara är verkligen en astråkig karaktär!!! Men i slutändan är ändå majoriteten av karaktärerna fucking asgrymma och det är ingenting fel med de flesta av dem!
Och nu, animationen. Animationen, för att vara ärlig, är helt fucking otrolig!!! Karaktärsdesignen är speciell men ser definitivt inte dålig ut, allting flyter perfekt och utan det minsta lilla klagomål från min sida, det är helt enkelt underbart att se på! Och miljöerna är möjligtvis de bästa jag sett i en anime, de är verkligen helt makalösa, med enormt detaljerade Tokyogator och byggnader samt enormt snygg belysning då den japanska natten kommer. Animen är helt enkelt perfekt på att visa miljöerna av det enorma Tokyo, inte minst på natten.
Det enda klagomålet jag har är den ena i den bitchiga tjejtrion i serien som verkligen ser asful ut, och med det menas onaturligt skitful till den punkt att det bara blir störande då alla andra karaktärerna är så snyggt gjorda.
Ljudet är också klockrent och ger en massa perfekt musik som jag nu för evigt kommer koppla till Durarara, och låtarna ger verkligen animen en unik smak av musik som ändå passar perfekt för seriens allmänna ton, samt scenerna och de ögonblick som finns där.
Och introna, samt slutsångerna, var asbra och satte verkligen pricken för Durarara; de ger verkligen känslan av att vara det givna musikvalet, som att inget annat skulle funka, vilket det inte heller gör!
Röstskådespelet är också jättebra, på en überhög nivå som verkligen gör serien rättvisa! I slutändan är ljudet, för sina goda kvalitéer på alla områden, nästan en klar fullpoängare.
Personligen gillade jag verkligen den här serien för dess briljanta handling, trots att strukturen inte höll sig densamma, trots att alla karaktärerna inte fick den betydande roll man hade väntat på vilket kan förklaras genom seriens korta längd, och att det är omöjligt att göra alla glada med en så stor ide men så lite tid. Den här animen var en ren glädje att se på, även i de stunder då den inte bara var rent fucking episk! Och alla Baccano referenser planterade i serien... loved them! Skulle vara fett kul med en andra säsong!
Så, hur ska jag bedöma denna serie...? Det har sällan varit så svårt att sätta ut poängen men efter en viss tids betänketid har jag nu kommit fram till betyget, som blir 9,0. Ja, det var ett tag sen jag inte behövde använda decimaler men yeah, så kan det bli... denna serie i alla fall, var asbra, och jag skulle rekommendera den till alla!
(Tack för att ni läste min recension, det uppskattas! Kommentera gärna om det var något som ni ville ha sagt om Durarara! Och slutligen, klicka gärna på gilla-knappen om ni gillar mitt arbete och vill visa det, eller dela bloggen om ni tror att ni känner andra som skulle kunna uppskatta mitt arbete. Tack för ert stöd!)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)